därför!!!
Jag tänker nu räkna upp anledningarna ( om än kanske mest för mig själv) varför jag faktiskt har ändrat mitt sätt att äta. Anledningen till att jag nu helt plötsligt mår dåligt över detta är att jag kom in på en blogg där tjejen hade gått ner massor i vikt av just, svältbantandet. Hon skrev att hon mådde bra av det, och det visst fungerade, vilket får mig att vackla lite, även om jag vid tidigare tillfällen övertygad mig själv (många gånger om) att detta är det jag faktiskt mår bäst utav, och också fungerar bäst för mig. (Jag är inte samma person som henne, jag klarar inte av samma saker, det är bara att jag accepterar det.) Det är bara det att det sitter ju psykiskt att ju mindre=desto bättre. Vilket faktiskt inte alltid stämmer, ens vid viktminskning.
- Jag har betydligt mera energi. Jag kan umgås med vänner utan att vara som en zombie, jag kan motionera utan att det känns som att benen ska vika sig.
- Det har alltid varit allt eller inget för mig, antingen nästan inget alls att äta, eller alldeles för mycket. Jag har många gånger haft svårt att bara äta lite lunch (hemma, då). Men nu så kan jag äta lunchen, sedan börja fundera på vad jag ska ta till mellis, om jag nu fortfarande är hungig eller sugen på något.
- Jag blir inte för hungrig. Vilket för mig i vissa fall leder till hets.
- Jag går ner i vikt, samtidigt som det kommer att gå lättare att bibehålla vikten när jag väl är nöjd, eftersom kroppen inte är inställd på svält. Och jag då bara i lagom takt öka på energiintaget tills det att vikten står still.
- Jag slipper mera tjat kring mat av mamma och pappa, eftersom de ser att jag äter. (nåja, mamma i alla fall, men pappa har bättrat sig lite och jag hoppas att det bara kommer bli bättre ändå ;))
- Jag kommer att ha orken att koncentrera mig i skolan. Det finns inte en chans att jag skulle orka hänga med i skolan, eller orka skriva ett prov. (åtminstånne inte utan kopiösa mängder kaffe och energidryck) om jag inte har fått i mig något. Jag minns hur det var i skolan förut, matte som alltid varit så lätt för mig och framförallt kul, blev krångligt, något jag fick kämpa med för att hänga med.
Detta är anledning nog för mig. Jag behöver bara påminnas om varför. Om man tänker efter är det ju egentligen onödigt att må dåligt av att gå ner i vikt (nåja, fysiskt i alla fall) när man kan göra det på ett sätt där man mår bra. Även om jag själv saknar lyckan av att ha klarat sig i 5 dagar på kanske 200 kcal, och att vikten verkligen rasat på den korta tiden. Men sedan då? När man tvingas äta en måltid med andra, först kommer ångesten över maten, sedan går man upp (inte allt, men mycket) igen.
Nej, detta ska jag tänka på (eller kanske till och med läsa igenom) varje gång jag tvivlar, sedan bara fokusera på det positiva. av detta då.
- Jag har betydligt mera energi. Jag kan umgås med vänner utan att vara som en zombie, jag kan motionera utan att det känns som att benen ska vika sig.
- Det har alltid varit allt eller inget för mig, antingen nästan inget alls att äta, eller alldeles för mycket. Jag har många gånger haft svårt att bara äta lite lunch (hemma, då). Men nu så kan jag äta lunchen, sedan börja fundera på vad jag ska ta till mellis, om jag nu fortfarande är hungig eller sugen på något.
- Jag blir inte för hungrig. Vilket för mig i vissa fall leder till hets.
- Jag går ner i vikt, samtidigt som det kommer att gå lättare att bibehålla vikten när jag väl är nöjd, eftersom kroppen inte är inställd på svält. Och jag då bara i lagom takt öka på energiintaget tills det att vikten står still.
- Jag slipper mera tjat kring mat av mamma och pappa, eftersom de ser att jag äter. (nåja, mamma i alla fall, men pappa har bättrat sig lite och jag hoppas att det bara kommer bli bättre ändå ;))
- Jag kommer att ha orken att koncentrera mig i skolan. Det finns inte en chans att jag skulle orka hänga med i skolan, eller orka skriva ett prov. (åtminstånne inte utan kopiösa mängder kaffe och energidryck) om jag inte har fått i mig något. Jag minns hur det var i skolan förut, matte som alltid varit så lätt för mig och framförallt kul, blev krångligt, något jag fick kämpa med för att hänga med.
Detta är anledning nog för mig. Jag behöver bara påminnas om varför. Om man tänker efter är det ju egentligen onödigt att må dåligt av att gå ner i vikt (nåja, fysiskt i alla fall) när man kan göra det på ett sätt där man mår bra. Även om jag själv saknar lyckan av att ha klarat sig i 5 dagar på kanske 200 kcal, och att vikten verkligen rasat på den korta tiden. Men sedan då? När man tvingas äta en måltid med andra, först kommer ångesten över maten, sedan går man upp (inte allt, men mycket) igen.
Nej, detta ska jag tänka på (eller kanske till och med läsa igenom) varje gång jag tvivlar, sedan bara fokusera på det positiva. av detta då.
Kommentarer
Trackback
