thedreamofthinness

Lycka. Jag har hittat en deppkompis. Idag träffade jag en tjej i min klass för att gå lite på stan. Vi lunchade och pratade och gick i affärer, och mitt i alltihop blev vi helt djupa och det visade sig att hon också är ett "ångestbarn", har gått på antidepp och liknande. Hon lider också av någon form av bulimi, hon sa att hon inte längre var besatt av att bli smal då hon uppäckte att hon inte blev lycklig utav det, men att hon fortfarande hetsåt och spydde för att lindra ångesten och få någon slags kontroll. Jag öppnade mig också och berättade mycket som ingen tidigare fått veta, och det kändes inte fel trots att vi inte känt varandra alls länge! Så vi kom fram till att vi nu kunde vara svarta och svåra tillsammans. Men också att vi ska försöka att inte endast deppa ihop utan ha roligt också. Båda var också helt besatta av musik och spela piano för att skingra ångest. Hon är så fin, och äkta, och jag hoppas innerligt att jag äntligen hittat någon som jag aldrig ska behöva låtsas inför.... hon förstår ångest, och allt vad man blir när den trycker på, och vi lovade att vi aldrig skulle gömma oss bakom några leenden inför varandra.

Medans hon var här så kändes det väldigt lugnande och betryggande att hon fanns där och jag kände mig glad och lätt... men nu när hon åkt sitter jag här ensam i en mörk lägenhet och känner mig tom. Inte ångestfylld, utan tom vilket nästan är värre.... med ångest känner man ändå något nu känner jag inget...Hatar känslan, och jag vill hämta rakblad bara för att få känna, men inte här.. inte nu. Ska åka till mamma ikväll, promenera, spela och hoppas att tomheten ersätts av..... ja, vad som helst.