thedreamofthinness

Förlåt att jag inte skrivit på ett tag.. men jag har inte orkat. 
Jag vet inte hur jag ska förklara känslan som hängt över mig i flera dagar nu...det är inte ångest, det är mera molande...suger kraft varenda jävla minut av varje dag. Jag är så trött. Tom ångest, kanske...
Jag vill ingenting, ingenting alls. Jag vill bara ligga under täcket, lyssna på melankolisk musik och måla svarta teckningar hela dagarna. Men så får man inte göra, Elin. 
Hemma i sängen får man bara vara när kroppen är sjuk. Men om jag säger att min själ är sjuk då? Att den smittar mina tankar så att hela min värld hamnar i ett grått dis? Förstår du då? Nej. Om jag säger att jag är trött på insidan då? Men du förstår inte ändå. Du har aldrig någonsin förstått.

 

Man får inte vara sådanhär. Man får inte ha skärsår på benen. Det är inte normalt och därför heller inte okej. De som tittar med dömande blickar ser inte att de i deras ögon uppmärksamhetssökande såren är ett desperat försök att lindra smärtan på såren på insidan. De ser inte. De ser inte att man sjunker, och förstår inte att blickarna de ger trycker ner ännu mer.

Man får inte vara sådanhär. Man ska vara som alla andra, en i mängden, en av alla andra. Man får inte sticka ut, inte må dåligt, inte vara för glad eller för arg. Lagom ska det vara, allt ska vara lagom i landet lagom. Jag är trött på att vara lagom. Jag vill vara mig själv. Men det är inte okej. Man får inte ligga i sängen hela dagen. Man får inte bara måla svarta teckningar. 

Jag orkar inte. Jag vill inte leva såhär.